Tomhet, frusteration, sorg, ledsamhet, ilska.... Många ord kan beskriva den känsla som ofrivilligt barnlösa går igenom. Hela spektrumet av känslor skulle nog beskriva hur vi känner oss...
Jag och min man har i ca 1,5 år försökt aktivt att få barn, utan en tillstymmelse av lyckat resultat. Så, förra hösten tog jag kontakt med mina barnmorska som satte mig på provera för att få igång ägglossning utan resultat... Det blev kö till fertilitetskliniken...
Förra onsdagen hade vi vårt första besök. Äntligen händer det något! Vi fick ta prover, jag fick hoppa upp i gynstolen och frågor kring vårt liv skulle besvaras. Vad läkaren såg var kanske det man inte ville se...Tjocka hinnor och blåsor lite här och var...
Nu är det ju så att jag haft en magkänsla väldigt länge att felet ligger på mig eftersom både min mamma och syster har/haft komplikationer (PCOS).
För att vara på den säkra sidan ville de ändå först göra en HSS (genomspoling av livmodern) för att senare bestämma hur de skulle gå vidare. Egentligen är det upp till 3 månaders väntetid men redan dagen efter fick jag komma in pga avbokat möte med en annan patient. Undersökningen fick tas i två omgångar för en expert ville se "mitt fall". Det visade sig att jag har två "knölar" som kan hindra att ägget fäster (om jag förstod det rätt). Själva undersökningen gjorde inte ont alls men det "kittlades" lite när de spred koksaltlösningen. Däremot hade jag väldigt ont efteråt... Ja, det var nog först igår som jag inte kände något i huvudtaget. Under helgen har jag haft molnande värk och det blev värre när jag ätit mat och skulle resa på mig... Men vad gör man inte för att få svar... Och jag har förberett mig mentalt för fler kommande smärtor.
I alla fall så ville de titta vidare på dessa knölar ytterligare och nu väntar jag på en operationstid som kan ta upp till 3 månader innan den sker... De kommer att söva mig, gå in med kamera och om så behövs ta bort allt (skrapning, samma procedur som vid en abort).
... Så här står jag nu... Väntar på operation.... Väntar ytterligare på att något ska hända... Det är märkligt men när man har väntat så länge och börjar känna målvindar ska tiden gå i slow motion känns det som...
Här är min resa nya livsresa... Att gå från två till tre.... Du får gärna hänga med...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar