Vi har haft en period där det gått bra att vara med barn. Vi har barn ständigt runtomkring oss känns det som. Men i torsdags brast det...
Ena grannen har nyss fått en bäbis som fått kolik och skriker i dödsförtvivlan genom nästan alla nätter (stackars föräldrar) och den andra grannen har en pojke som 05.30 börjar banka och hoppa i lägenheten ovanför... Och visst är det mysigt att veta att grannarna lever men det ger också en tomhet i vår lägenhet...
... Sedan är mina och min mans vänner i avelstagen bokstavligt talat! På tre år har alla våra vänner fått barn och vissa är eller jobbar på nummer två... Några vet om vår situation och några inte. Skönt är att ingen frågar, än... Men visst gör det ont när vänner kommer och säger att "vi har försökt i två månader och vi blir inte med barn" och tre veckor senare är dom gravida.
Man ska glädjas med dem och det gör jag. Fick ett gudbarn i höstas som jag får rå om som när jag har lust :) men alla vet ju att det är inte samma sak...
Om vi försöker stänga av finns barn runtomkring oss hela tiden. Och på något sätt har vi inte förståelsen, kunskapen eller igenkännandet och man börjar känna sig som när man var liten och inte hade en bmx som alla andra barn. Man får vara med och leka tills man ska cykla in i skogen och man inser att cykeln kommer gå sönder om man cyklar i skogen... Det går liksom inte...
Lite lördagsältande innan jag gaskar upp mig och FAKTISKT kan,än så länge, lägga pengar på mig själv istället för blöjor. Lördag på stan blir det!
Over and out
- Posted using BlogPress from my iPhone
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar